English Rococo Era/Romantic Painter, 1727-1788 English painter, draughtsman and printmaker. He was the contemporary and rival of Joshua Reynolds, who honoured him on 10 December 1788 with a valedictory Discourse (pubd London, 1789), in which he stated: 'If ever this nation should produce genius sufficient to acquire to us the honourable distinction of an English School, the name of Gainsborough will be transmitted to posterity, in the history of Art, among the very first of that rising name.' He went on to consider Gainsborough's portraits, landscapes and fancy pictures within the Old Master tradition, against which, in his view, modern painting had always to match itself. Reynolds was acknowledging a general opinion that Gainsborough was one of the most significant painters of their generation. Less ambitious than Reynolds in his portraits, he nevertheless painted with elegance and virtuosity. He founded his landscape manner largely on the study of northern European artists and developed a very beautiful and often poignant imagery of the British countryside. By the mid-1760s he was making formal allusions to a wide range of previous art, from Rubens and Watteau to, eventually, Claude and Titian. He was as various in his drawings and was among the first to take up the new printmaking techniques of aquatint and soft-ground etching. Because his friend, the musician and painter William Jackson (1730-1803), claimed that Gainsborough detested reading, there has been a tendency to deny him any literacy. He was, nevertheless, as his surviving letters show, verbally adept, extremely witty and highly cultured. He loved music and performed well. He was a person of rapidly changing moods, humorous, brilliant and witty. At the time of his death he was expanding the range of his art, having lived through one of the more complex and creative phases in the history of British painting. He painted with unmatched skill and bravura; while giving the impression of a kind of holy innocence, he was among the most artistically learned and sophisticated painters of his generation. It has been usual to consider his career in terms of the rivalry with Reynolds that was acknowledged by their contemporaries; while Reynolds maintained an intellectual and academic ideal of art, Gainsborough grounded his imagery on contemporary life, maintaining an aesthetic outlook previously given its most powerful expression by William Hogarth.   Related Paintings of GAINSBOROUGH, Thomas :. | The watermill | Mrs Sarah Siddons dfg | Six studies of a cat | Master John Heathcote dfg | Patio Mediterraneo |
Related Artists:
John emms
1843-1912
Robert Frederick Blum
Major figure painter and illustrator American , 1857-1903 was an American artist born in Cincinnati, Ohio, on the 9th of July 1857. He was employed for a time in a lithographic shop, and studied at the McMicken Art School of Design in Cincinnati, and at the Pennsylvania Academy of Fine Arts in Philadelphia, but he was practically self-taught, and early showed great and original talent. He settled in New York in 1879, and his first published sketches of Japanese jugglers appeared in St. Nicholas. His most important work is a large frieze in the Mendelssohn Music Hall, New York, Music and the Dance (1895). His pen-and-ink work for the Century Magazine attracted wide attention, as did his illustrations for Sir Edwin Arnold's Japonica. "Man before grilled entrance"In the country and art of Japan he had been interested for many years. A Daughter of Japan, drawn by Blum and W. J. Baer, was the cover of Scribner's Magazine for May 1893, and was one of the earliest pieces of color printing for an American magazine. In Scribner's for 1893 appeared also his Artist's Letters from Japan. He was an admirer of Fortuny, whose methods somewhat influenced his work. Blum's Venetian pictures, such as A Bright Day at Venice (1882), had lively charm and beauty. He died on the 8th of June 1903 in New York City.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.